Kan inte låta bli att förundras över hur vi människor hela tiden strävar efter att förenkla verkligheten för oss själva. Detta sägs vara ett sätt att få oss att lägga vår energi på annat som krävs för att hålla igång medvetandet. Skulle vi bearbeta all information från början varje gång, så skulle vi inte komma så långt i våra handlingar då all information vi tar in skulle vara ett enda stor kaos. Därför sorteras informationen in i så kallade scheman utefter att vi upplever saker och därefter sorteras våra intryck in i dessa fack, eller scheman. Det sägs vara så våra fördomar uppkommer och därmed tror jag att dessa förenklingar kan vara bra lömska och även om vi känner till dem så är de med oss hela tiden. Jag tror att de hämmar mycket och förstör mycket av vad som skulle kunnat bli något mycket mer. Även om vi inte kan befria oss från dessa så tror jag att det är viktigt att just känna till deras existens.
Föreställ dig följande: Du är på väg till något ställe en lördagskväll och när du genar genom parken så ser du en ensam något äldre, mager man med ovårdat skägg, fett hår och som är alldeles för tunt klädd för årstiden. Detta är väldigt lite fakta men det är troligt att du, liksom jag själv, fyller i en del information själv. Av de intryck man får av mannen i situationen skulle jag kanske tänka: alkoholiserad? hemlös? farlig? och så vidare.. Inte mycket positiva tankar från mina scheman i det fallet. Är det bara jag som känner att det är sorgligt att vi har dessa förenklade tankarna för oss, för vi alla har dem. Kan hända att jag kanske dessutom skulle ägna mannen några snabba tankar på hur han hamnat där han är. Kanske är han en riktig tvättäkta bohem som har uttänka tankar om hur man kan leva sitt liv. Kanske är han inte alls som jag tror? Kanske skulle jag få en intressant samtalspartner för kvällen om man började prata med honom. Han har säkert varit med om en del i sitt liv. …… Men vem vill chansa?
Det jag syftar på i mitt inlägg denna gång, är att ta upp frågan om varför det är såhär. Vi bildar oss en sanning och förhåller oss för enkelhetens skull till den. Det går att göra något åt detta! Könsstereotyper är en sorts fördom. En del av oss, trots denna moderna tid, verkar ha bestämda åsikter om hur könen beter sig för det ”är ju en man/kvinna”. Det pratas om att vi genom biologin blivit intryckta i en sorts pepparkaksformar där en pepparkaksgumma alltid är en pepparkaksgumma och en pepparkaksgubbe alltid är en pepparkaksgubbe, för vi är ju formade till det. NEJ, säger jag. Så enkelt är det då verkligen inte, i min värld. I min (subjektiva) sanning, för det existerar inte en enda riktig sanning, så socialiseras vi in i en social tillhörighet, kultur och så vidare. Detta är vår form, men den är föränderlig till stor del, så den kan i mina ögon mer liknas vid en lerklump, en mjuk och ganska följsamt material som formas efter vind, vatten, sol och kyla. Till skillnad från den otroligt förenklande förklaringen att genkoder alena skulle räkna ut hur vi blir och fungerar så tror jag att vår fantastiska hjärna tar emot miljoners miljoner med sociala koder vilket vi tolkar till vad vi är, hur vi borde vara, vad vi inte bör vara, enligt den tid och kultur vi lever i just nu. Jag anser att mänskan är mer komplicerad i sin identitetsuppbyggnad än en amöba, lite lätt förenklat, sådär ;o)
Det som retar gallfeber på mig (vad nu det uttrycket kommer ifrån?) är kommentarer som att ”Män är mer ledande av sin natur, kvinnor är mer omhändetagande och så vidare. Ursäkta men om hjärnorna och ögonen till dessa trutar samarbetar lite så kan man se, om man nu ser sig runt lite i vårt samhälle, att det finns en stor mängd kvinnor som inte arbetar med omhändetagande sysslor, och män som inte arbetar ledande. Vad konstigt? För alla kvinnor vill ju arbeta med barn, gamla eller sjuka? Det ligger i generna. Eller? Det är ganska roligt, jag gjorde min c-uppsats i socialpsykologi 2007 och i samband med den råkade jag och mina klasskamrater läsa om definitioner på män och kvinnor i en gammal uppslagsbok på högskolans bibliotek i Skövde. Där stod att kvinnor är omhändetagande, mjuka, underlägsna av sin natur. Männen beskrevs som starka, rationella, ledande och … (och detta är ett ”jätte-OCH”) gillar maskiner. Ursäkta???
Vill även ge en känga åt dem som prompt, nu när jag ändå kommit in på ämnet, ska hålla på och spy galla över till exempel feminism. Det finns radikala inriktningar inom det mesta och det är slöseri med tid och energi att hata dessa extremister. Min syn på feminism, vilken delas av alla jag pratat med, om detta, i vardagen, är att man inriktar sig bland annat på problem som har med fördomar, stereotypifieringar och allmänt de förväntningar som kan komma att sätta vissa begränsningar till hur vi människor lever beroende på kön, hudfärg, sexuell läggning med massor av mera. Ledsen om någon känner sig utpekad, men tanken är att vi alla ska få det bättre, är det något fel med det? Känner man sig hotad av denna sortens politik, så är det något annat som klämmer. Jag kan inte tänka mig annat om fallet är så att man motarbetar krafter som vill göra vår värld bättre för ALLA?
Jag ska ta ett exempel här som dock bara är en liten del förstås av ett stort problem som jag anser är en av huvudsakerna som feminismen arbetar med. Den som tycker att detta är crap, humbug, är faktiskt för stereotypifieringar, där man stelt tillskriver medlemmar av olika grupper egenskaper utifrån sina egna subjektiva erfarenheter, vad personen har läst/hört, och ifyllande gissningar om hur folk ÄR.
Det finns en studie som utförts på elever där man delade upp två grupper varav de skulle utföra ett matematiskt test. Man hade informationstillfälle innan testet där den ena gruppen blev informerade om att det har visat sig att flickor inte är duktiga på matematik och alltid brukar prestera dåligt på den sortens test de skulle få. Den andre gruppen fick bara allmän information.
Det visade sig att flickorna i gruppen där man informerats om flickors svaghet i matematik presterade mycket sämre än flickorna i den grupp som bara fått allmän information.
Säger inte det en hel del? Detta gäller självklart alla grupper av människor, gällande olika sorters antaganden. Personer med utländsk bakgrund, tonåringar, kristna, kvinnor, män, heterosexuella, homosexuella och så vidare…. Självuppfyllande profetia är ingenting nytt och är något att ha i tankarna innan man tror sig veta hur världen ser ut och varför…
Så hur reagerar då till exempel, vi tjejer när vi hela tiden får höra att vi är så omhändetagande och passar så bra i omvårdnaden av barn o gamla? Att det överhängande är kvinnor inom dessa yrken är en gammal tradition av gamla könsstereotypa SÅ kallade fakta. Jag har själv arbetat inom äldreomsorg, med individer med autism och psykiskt sjuka. Jag kände att det var livsnyttigt att få den erfarenheten, men jag kände knappast att jag uppfyllde mitt kvinnliga kall i livet. Tvärtom, det passade inte mig. Faktum är att jag ibland känner mig trött på att arbeta med mänskor överhuvudtaget och tänk, va många kvinnor jag vet som uttryckt likadana känslor som jag? Därmed inte sagt att det är något fel på att arbeta inom vårdande yrken, bara det att fler män borde testa på det, det är av nytta för alla.
En annan dum kommentar i samband med detta är att lönerna och statusen är låg i klassiska kvinnodominerade yrken, och att det bara fallit sig så, typ. Men Ja, vad kan detta bero på? Antingen så är dessa yrken, av nån osynlig kraft, stämplade som lågstatus med låga löner… och kvinnor RÅKAR vara intresserad av dessa. ELLER så har kvinnor, på grund av gamla förlegade tankar om vad kvinnor ska arbeta med, alltid tytt sig till dessa arbeten och de anses inte ge någon högre status då det är arbete med sånt som tillhör vardagen och livet i den. Inga större intressen genom historien, från högre instanser, genom politiska beslut att höja upp status och löner inom dessa områden. hmm..
Offertänkande, kanske du tänker. Då tänker jag ”slå upp begreppet blame the victim”, men jag säger: Visst, kanske. Men om vi bortser från ett eventuellt offertänk, vad återstår då?
Det påverkar mig starkt när jag läser DN om vad som hänt i Burma. Den militära regimen tillåter inga demostrationer eller något som går emot dem över huvud taget. Folket tystas ned med skrämseltaktik samtidigt som medierna kontrolleras allt hårdare. De buddhistiska munkarna har nu visat sin åsikt och bildat demostrationståg på Burmas gator. Dessa är högt ansedda män som lever i den buddhistiska läran och arbetar för demokrati och fred. Deras tydliga ståndpunkt ogillades förstås av den nuvarande regimen och till och med munkar har blivit anfallna med tårgas och misshandlade med bambupinnar. Min resumé av munkarnas och folkets situation i Burma är förstås talande för sig själv. Skrämmande att människor i diktaturens värld är beredd att med våld ta det de vill ha. Hemskt att dessa primitiva utövanden fortfarande existerar och sanslöst att många många människor tvingas leva under liknande kontrollerade regimer. Jag blev i alla fall starkt berörd av det jag läste mig till angående situationen mellan det militära och Burmas buddhistiska munkar. En stark aktion munkarna tog till var att vända upp och ned på sina tiggarskålar vilket är en mycket stark symbolisk handling då de nekar militärerna att skänka dem allmosor. Detta är stor skymf då nekandet innebär att munkarna hindrar militären att vara goda buddhister.
